Love knows no distance
Känns som att min hjärna bestämt sig nu, tiden att sörja är över. Jag är hellre glad en dag och gråter nästa istället för att vara dyster varje dag. Jag vet inte om folk märker det men jag känner om jag är glad på insidan eller bara på utsidan. Idag var en glad dag. Jag var trött men det gjorde inget, jag var glad i hjärtat. Det har tagit ungefär en månad för mig att bara vänja mig vid tankarna. Tanken att han åkt och tanken på att jag inte kommer att träffa honom förens juni. Tanken att han ändå älskar mig fast han inte är här.
Vissa dagar kommer fortfarande kännas åt helvette men det viktigaste är att man är glad mellan dessa dagar. Då klarar man allt. Det som inte dödar, härdar.
KRAM
Kommentarer
Trackback
